Helsingfors univeristet 1968
Tradition eller förändring

Vad blir betydelsefullt i universitets historien: tradition eller förändring? Univeristetena som sådant, genon sitt innesta väsen, representerar tradition, kontinuitet…ja trygghet och stablitet. Dock verkiligehten vet vi, att många av våra nationella och reginonala universitet har genomgått förändringar – transformations – som förorsakats av förändringar utanför universiteten, i det nationella, regionala, politiska eller sociala landskapet. Frågan är: fascinerars vi fortfarande som historiker mera av att beskriva och analysera förändring än kontinuitet?

Denna transformation, ja till och med förändring framkallar i vårt kollektiva mera emotionella minnen, växer, på det sättet blir Historia med en strörre bokstäver. Vid universiteten gäller Spinotzan princip om ordo rerum - ordo idearum från 1600-talet: balansen rådder om det yttre och synliga vid institutionerna motsvarar de dominerande idéerna och värderingarna. Konflikter börjar uppstrår om dessa världar glider i sär, avlägsnar sig från varnadra. Då uppfattas t.ex. att ett universitet har åldrats, det har blivit konservativt och reaktionär. Två intressegrupper möts: de som vill fornya och de som vill bevara.

Dessa fenomen kommer till synes inom den akademiska världen. De symboliska bilder, som hänför sig till universiteten och vetenskapen, betonar en lång kulturhistoria. Den akademiska världen i Finland erbjuder många exempel på detta. Det symboliska konkretiseras i byggnader i Helsingfors (universitetets huvudbyggnad vid Senatstorget, Gamla Studenthuset, nationshusen osv.), i emblem och insignier (lyra, lagerblad, frack, studentmössa), i seremonier och ritualer (promotioner, fester, baler, manifestationer, ockupationer), samt i personer (univ. rektorer, kända vetenskapsmän och -kvinnor, studentledare osv.).

Tradition och förändring var närvarande när jag i början av 1990-talet skrev två böcker om efterkrigstidens studentpolitik vid Helsingfors universitet (Sivistyneistön rooli, De intellektuellas roll, 1993 och Eliitti, traditio, murros, Elit, tradition och brytning, 1996) Jag fick uppleva jag forskarens dröm, eller mardröm. Den stora förändringen, som hela Europa upplevde, hjälpte till att frigöra historieforskningen från kalla krigets liturgy och titta med nya ögon på efterkrigstidens uniuniversitetsvärld och dåvarande värderingar. De präglades av fosterländskhet baserad på Vinterkrigets anda, tro på staten överlägsenhet, antikommunism. Jag kunde se, att dessa 1940- och 50-talsvärderingar, som hade marginaliserats under min ungdomstid på 70-talet, började komma tillbaka medan mitt forskningsarbete fortgick.

Vad har universitetet att göra med patriotism och antikommunismen? Den ledande folkopinionen i Finland skapades långt inne på 1960-talet av den akademiska eliten, som bestod av tjänstemän, professorer, studenter, ledande konstnärer, journalister och författare. Eliten påverkade genom de inflytelserika borgerliga institutionerna, såsom kyrkan, armén, de stora fonderna, partierna samt pressen. Till denna grupp hörde också konst-, vetenskaps- och finansinstitutionerna. I dessa kretsar hade man definierat Finlands nationella identitet samt innehållet av den ideologiska, kulturella och politiska fosterländskheten sedan början av 1800-talet.

Helsingfors universitet är ett huvudstadsuniversitet, i den vackraste snellmaniaska anda. År 1857 skrev professor Johan Vilhelm Snellman, sedermera kallad till Finlands nationalfilosof, i Litteraturbladet två artiklar under rubriken ”Universitetet och staden”. Snellman, själv en av de kändaste professorerna i det Kejserliga Alexanders Universitet (från 1919 Helsingfors Universitet) diskuterade universitetets förhållande till staden, närmare sagt huvudstaden. ”Vårt påstående är, att hufvudstaden, för att upprätthålla sig på sin plats såsom tongifvande i landet, har behof af vetenskapliga institutioner och bland dem universitetet.” Snellman talade varmt för kombinationen huvudstad + universitet: ”Såsom styrelsens säte drager hufvudstaden till sig de intellegenta krafterna hvilka förnämligast här kunna göra sig gällande. Till och med lyckönskarens skara, som i en hufvudstad samlas, måste dock gifva sig skenet av kunskap och intellegens. – Själfva patriotismen är i småstaden och landsorten mera lokal, medan den bildande hufvudstadens invånare föres att mäta hufvudstadens framgång och ära efter landets.”

Enligt Snellman behöver huvudstaden vetenskapliga institutioner och bland dessa har universiteten en ledande position som riktgivare i landet. Bara genom huvudstaden och vetenskapliga institutioner kunde kunskap och bildning spridas till det övriga landet. Enligt Snellman behöver bildning och vetenskap litteratur och litteraturens institutioner för att höja folksanda; båda måste ha sina säten i huvudstaden. Huvudstäderna är i förbindlse sinsemellan och på det sättet sprider sig kulturen över nationsgränser.

Snellman lyfter fram tvo andra aspekter: huvudstadens betydelse för univestitet samt förhållandet mellan högre utbildningen och platsens anda. Huvudstadens idé förutsätter att moderna bildingsinstitutioner och vetenskapliga samfund är närvarande. De gynnar centralförvaltning, medbergorsamfud, litterär verksamhet, allmän diskussion och kulturliv. Storurbanisten Snellman växer fram. Han sätter mot varandra småstäder och huvudstäder och talar om olikheter i platsens anda. Storstaden uppfostrar studenter till medborgarfygder, disicplinerar och uppfostrar honom och erbjuder möjligheter till att intressera sig för nationella angelegenheter och inspireras av patriotisk sinneslag. Enligt honom kan man väl se att ”veteskapens och litteraturens stora framgångar inte kommer från lungna småstäder utan från bullersamma huvudstäder så som Aten, Paris, London osv. Ingen bereser nyförtiden Europa för att söka vetenskaplig förkofran i Jena, Marburg, Erlangen, icke ens i Montpellier, Oxford och Cambridge, utan den sökes i Paris, London, Berlin, Prag, Wien.”

Under dessa snellamnianska omständigheterna växte Åbo akademi, sedan den 1832 flyttades till Helsingfors och blev ett huvudstadsuniversitet med namn Kejserliga Alexanders Universitet. Universitetet blet en politisik institution, että kulturellt centrum och scen för nationell elitformation. I praktiken kunde Finlands historia skrivas – engligt Topelius’ tankar – utgående från utbildningens behov. Det fina ordet sivistys eller sivistyneistö, går inte att översätta direkt. Närmast kommet stammordet die Bildung. Universitet fick en uppgifte – eller det tog den nations bildande uppgiften: som för tankarna till 1800-talet, till Snellmans, Runebergs, Topelius och Cygnaeus verksamhet och tankar; till sjungandet av Vårt Land år 1848 för första gången; till språkfrågan och formandet av den nationella politiken, stormannakulten, identiteten, landskapskänslan m.m..

Det snellmanianska huvudstadsuniversitetet är en universitas, där studenterna utgör ett central element. Studenterna och idéerna, här citerar jag rubriken på doktorsavhandlingen av min kollega prof. M. Klinges, har under olika tiderna i Finland haft en stark anknytning till statens roll och förändringar samhällsklimatet. I min bok om 1950-talets studentpolitik har jag talat om denna de utbildades roll. De gällde då att bevara den ”stora traditionen”, nationalismen i sin 1800-tals dräkt, med betoningar till en kristlig livsåskådning och moral. Efter andra världskriget fogades till denna tradition minnet av jägaraktivismen och Vinterkriget, som gav förutsättningat till att betona boda den nationell enigheten och patriotismen under kalla krgiet.

Året 1968 eller 1964?

Var året 1968 betydelsefullt år? I dag är annus mirabilis 1968 inte längre ett vanligt år. Det har förvandlats till en mytisk period. Detta innebär att minnet mödosamt måste arbeta sig igenom en hel djungel av klichéer, stereotyper och massmediala bilder. Det har uppstått en slags 68-generations folklore, som består av bestämda narrativa bilder och texter. Vår uppfattning om utvecklingen under de senaste 50 åren har förvrängts av årtalet 1968. I verkligheten nu, 40 år senare, kan vi se, att "68" betecknar kulmen för en serie offentliga manifestationer som inleddes lika hastigt och oväntat som de sedan upphörde. Revolten skedde i ett expanderande välfärdssamhälle, där de etablerade institutionerna genomsyrdes av en framtegsutopi.

Är år 1968 så betydelsefultt som vi har lärt oss att tro? Fokuseringen på det magiska årtalet 1968 innebär en risk för överdramatisering och skymmer även det faktum att jordmånen var lämplig. Segrarna skriver historien. 60-talets radikaler skrev om efterkrigstidens traditionalism genom att måla den som grå, konservativ, reaktionär och livsfrämmande tid, mot vilken det frisläppta, heroiska och nya sextiotalet beskrivs som spännande. Efterkrigstiden blir i denna historieskivning en enda lång väntetid på året 1968.

År 1968 påverkar fortfarande på vår historiebild - det blev en symbol för den politiska och kulturella modernismen. Det tidiga 1960-talet har hamnat i år 1968's skugga såväl i Finland som i de övriga europeiska länderna. På 1960-talet började en demokratisering och informalisering av det finska samhället, som både i sin snabbhet och omfattning ter sig ganska unik. Det rådde en stark reformstämning i samhället. Uppkomsten av sociala och politiska rörelser på 1960-talet - ofta sammanfattade under begrepp som "ungdomsrevolten" eller "studentrevolten" - baserade sig på de tankar, som de nyetablerade samhällsvetenskapena efter andra världkriget utvecklat.

Studenrradikalismen i Finland var ingen kulturell kuriositet eller ett skilt akademiskt fenomen. Radikalismen knöt ihop den allmänna europeiska utvecklingen med den labila inrikespolitikiska utvecklingen. Radikalismen hos oss växte fram under en tid, då samhället befann sig i en kraftig omvandling. Radikalsimen gav redskap att förändra det fattiga skogslandet Finland till ett urbant välfärdssamhälle. I denna process förlorade de ledande borgerliga institutionerna, såsom universiteten, sin position som samhällets maktcentra. Där fanns ett paradox: radikalismen uppstod inom akademiska kretsar, men samtidigt förlorade universitetet sin centrala position som den ledande traditionbärande kraften i samhället. Här är kärnan i budskpaet av år 1968.

Radikalismen hade en stark anknytning till det kalla kriget. Industri- och service-Finland skapades under en tidsperiod, då den ekonomiska och politiska världsordningen var tudelad. Denna process ledde till fenomen, som vi brukar kalla 60-tals radikalism. Detta gällde framförallt godkännandet av vänsterns samhälls-, fosterlands- och historietolkningar. Den snabba strukturomvandlingen, urbaniserings- och moderniseringprocessen samt statsvetarnas kraftyttringar förklarar många fenomen på 1960-talet. Ur denna jordmån växte fram en samhällskritik som artikulerade sig i nyvänsterns politik.

Finland moderniserades efter förebilder från Sverige, England och Tyskland. Idén om frigörelse i den sociala samvaron kom från USA. Nyckelord i det moderna samhället var rationalitet, effektivitet och planering, jämlikhet, demokrati och humanitet, öppenhet och tolerans. Ordo rerum – ordo idearum hamnade i kollision. Det politiskt eniga folket tvingades omfatta grundläggande principer beträffande västerländsk demokrati, pluralism och tolerans. I samma paket ingick även godkännandet av Paasikivi-Kekkonen -linjen, dvs. goda förhållanden med Sovjet-Unionen. 60-talets radikalism gav utrymme åt nya politiska påverkare, forskare och aktiva debattörer och demonstranter. Epoken födde en omafattande intellektuell uppfattning om en stor historisk vändpunkt. Forskning och media stödde starkt denna uppfatting.

I mina forskningar uppstår år 1964 som det första betydelsefulla året i kampen mellan tradition och brytning. Ungdomen hade redan i början av 60-talet livligt diskuterat fredsfrågan, fosterlandsbilden, försvarsandan, neutralitetspolitiken, utvecklingshjälpen, könsrollerna och kulturens modernisering. Efter 1964 stiger dessa teman in på en nationell nivå. Effektivitetskraven började samtidigt bryta ner seder, bruk, sexual- och alkoholvanor samt formspråk. Från barnuppfostran till politiska åsikter, från matlagning till karriär - allt var värt att omprövas.

Beredskapen till uppbrott var mer en rörelseriktning än en ideologi. Revolten mot invanda traditioner och ritualer fick formen av nya anti-ritualer och konventioner. Man var ute efter att skapa inte bara en alternativ politik utan en alternativ livsform. Man letade efter likhet och solidaritet över de sociala gränserna. Nya sociala grupper trädde in på arenan och krävde sina gemensamhetsskapande uttryck. "Away from ritual - to inner experinece!" var tidens kännetecken. När levanadsstandarden steg, frigjordes mentala resurser, vilket i sin tur ledde till emancipation, större individualitet, självnjutning och intim samvaron.

På det inrikes- och utrikespolitiska planet var 1960-talet annorlunda än i Sverige. Det gällde att skriva om historien, utveckla en historiebild som reflekterade på den nationella såra punkterna:
Arvet från inböredeskriget 1918 samt Vinterkrigets och Fortsättningskrigets betydelse

1 Kriget – pasifism

Den starka försvarviljan och värnandet av Vinterkrigets anda utmanades 1960 av en grupp sydfinska kulturliberala studenter. Under fil.stud. Pentti Linkolas ledning gavs det ut en pamflett Isänmaan ja ihmisen puolesta - mutta ei ketään vastaan (För fosterlandet och människan - men inte emot någon). "Femton år har gått sedan världskriget slutade", skrev Linkola, "men fortfarande, trots stort lidande, är dagens människa redo att offra mycket pengar och tid för att rusta till krig. Människan vill alltjämt tro på krigtes oundviklighet. Hon tror, att den den militära uppfostran och att utbilda mördare och att samla av vapen- och ammunitionsförråd garanterar livets säkerhet."

Linkolas bok väckte en passionerad diskussion kring pacifismen och försvarsandan. Att bevara försvarsandan utgjorde en del av den akademiska traditionen, medan pacifismen framhävde tolerant internationalism. I praktiken förenades det med kommunim. Den akademiska debatten om fred och pacifism anknots därför till kommunisternas roll på den nationella arenan. Det viktigaste redskapet för att rationellt behandla de utbildades antikommunism kom från sociologerna. Den unga samhällsforskaren Antti Eskola, senare professor i sociologi vid Tammerfors universitet, framhöll redan i början av 1960-talet, att patriotism och försvarsvilja inte nödvändigtvis behövde gå hand i hand. Det gällde att skilja mellan forsterlandskärlek, nationell egoism, agressivitet och etnocentrism. Det gällde att hitta former för ett patriotiskt tänkande, där vänster och höger, nationell och internationell kunde förenas samt oliktänkare tolereras. Om pluralism gällde i samhället, kunde begreppet "fosterländsk pacifist" vara acceptabelt.

2 Finland - Sovjet-Unionen

Studenternas internationalism gällde förhållandet till Sovjetunuionen. Redan under 1940-talet hade Finland politiskt placefrat sig till västblocken. Relationerna till Soviet-Unionen blev aktuella på 1960-talet. Det livliga samarbetet kulminerade år 1965, då representater av HUS och Moskvas statsuniversitets studentråd undertecknade ett samarbetsavtal. De finsk-sovjetiska ungdomsveckorna blev härefter en tradition. Denna nya våg av sovjetvänlighet ledde 1964 till en ökad kritik från vänsterns sida mot de traditionella förbindelserna, som nationerna och HUS hade haft med de estniska akademiska emigrantorganisationerna i Stockholm.

3 President Kekkonen

UKK enb central figur under hela 1960-talet:
• en f.d. studentpoltiker
• använde studenterna, universitetena i sin politik
• blev radikalare än någon inom universitetsledningen
• ”barnkalas” på 1960-talet, 1970-talet
• key speaker på viktigaste akademiska fester

Kekkonen fick HUS högsta utmärkelsetecken år 1964. Detta hände åtta år efter presidentvalet. Inte förran 1964 godkände majoriteten av studentkåren hans utrikespolitiska linje (den sk. Paasikivi-Kekkonen -linjen), som basrade sig på ett fredligt samrbete med Sovjetunionen. Kekkonens uppmuntrade radikalerna bl.a. genom att bjuda unga liberal- och vänsterintellektuella på middagar till Ekudden, presidentens tjänstebostad. Dessa s.k. "barnkalas" har fått en mytisk dimension i den finländska 60-tals nostalgin. I sina många tal på olika studenttillställningar uppmuntrade Kekkonen den unga studentgenerationen att ta itu med moderniseringsprocessen. Hans kändaste tal på 60-talet, det s.k. Ostrobotniatalet vid årsfesten av hans egen studentnation (Pohjois-Pohjalainen osakunta) 1967, gick ut på att skapa förutsättningar för att integrera kommunistera i samhället. Senare spelade Kekkonens tal vid HUS 100-årsjumileus år 1968 en viktig roll. Han stödde aktivt ungdomsradikalerna.

Året 1964 uppfattades i studentkårens verksamhetsberättelse som ett ideologiskt och funktionellt brytningsår. Som kårens ordförande jur.lic. Antero Jyränki (VAL) konstaterade, hade de förbättrade östrelationerna, studenternas ökade intresse för högskolepolitik och fackliga frågor samt en livlig allmänn samhällsdebatt öppnat nya vyer för framtiden. Radikala tankar och riktningar hittade först sin plats i mitten av 1960-talet i organisationer inom studentkåren, som var löst bundna med kåren och som hade en stark kulturell prägel.

Vad ser vi när tittar som historieforskare på året 1968? Ser vi ockuperade studenthus, politiska manifestationer, Tsechoslovakien, politiska mord, strejk och revolutioner? Vi ser det, men vi borde se annat också. I praktiken var den snellmanska-intellektuella traditionen stark och levande under hela 1960-talet. Den viktigaste markeringen för revolutionstänkandet var Helsingfors universitets studentkårs 100-års jubileum i november 1968. Både Studentkårens nationella betydelse och dess högtidliga årsfesttradition hade lett till att man ville erbjuda någonting för envar: en modern kyrklig afton, "kommunikationskonserter" med musik av vänstersinnade nya förmågor; gratisföreställingar på teatrarna och på operan, gratisdanser och en finsk-sovjetisk jazzkonsert. För den stora huvudfesten i Gamla Studenthuset den 26 november 1968 hade man två betydande programnummer, Erik Bergmans kantat samt president Kekkonenes festtal.

Men redan i ett tidigt skede insåg och deklarerade man, att festens offentlighet skulle utnyttjas för demonstrationer. Universitetsledarnas nära förhållande till det finska samhällets establishment - ett favoritord på 1960-talet - retade många studenter. "Revolutionen på Universitetet" började en dag före 100-årsfesten, då Gamla Studenthuset ockuperades av en "spontan" rörelse med namn Ylioppilaat - Studenterna. Bakom denna rörelse stod ett 50-tal missnöjda studenter från vänsterns, centerns och liberalernas partipolitiska studentorganisationer samt från nationerna och vissa ämnesföreningar från den statsvetenskapliga fakulteten. Den internationella utvecklingen hade lett även hos till ett växande behov an att “göra någonting”, framkalla “en betydande händelse”.

Gamla Studenthusets ockupation 1968 har blivit en nationell lieu de mémoire. Det är bara få som kommer ihåg, att Studentkårens huvudfest hölls den 26. november i Konservatoriets festsal utan störningar. "68" har blivit ett mångtydigt symboliskt årtal. Revolten skedde i ett expanderande välfärdssamhälle. Tron på en upplösning av gamla värden var stark. Tradition och förändring bytte plats. Tiden kännetecknades av de nya rörelsernas rop på "revolution".

Den akademiska miniatyrvärlden återspeglade vid årsskiftet 1968-1969 trycket från en snabb och effektiv ekonomisk och politisk förändring i Finland. Den politiska utvecklingen inom gick i tre etapper. Efter ocupationen av Gamla Studenthuset var den politiska splittringen stor. Den stora majoriteten av studenterna, dvs. anhängarna av traditionen, var politiskt hemlösa. Vänstern var ännu svag, centern och liberalerna lyckades förbättra sina positioner. Den radikala studentoppositionen genomgick samma process som de övriga protestgrupperna i vårt land. De använde samma retorik, metoder och populism som Veikko Vennamos landsbygdsparti i rikspolitiken. Bådas klimax inträffade vid samma tid; båda fick kraft av de grupper i sammhället som kände sig marginaliserade. Tidens favoritord i sociologin var "främlingskap".

Student- och universitetspolitiken i slutet av 1960-talet måste ses sammankopplad med det stora finländska kultur- och informationskriget. Tre faktorer var synliga.

1. Politiken påverkades starkt av statens förändrade roll - de centralistiska tendenserna - samt av nya forsterlandsdefinitioner, som gick ut på att godkänna kommunisternas tolkningar av historien.

2. De radikalaste krafterna sökte sin väg till olika partipolitiska grupperingar kring centern, mitten (sv. talande) och vänstern. Efter ockupationen växte partipolitikens dragningskraft. Man trodde allmänt, att partipolitiken skulle förtydliga studenternas splittrade opinionsläge. Dessa grupper grundade snabbt en progressiv allmändemokratisk front. Samma allmändemokratiska krafter började politisera universitetsfrågorna. Partipolitik och fackföreningar uppfattades som moderna och aktuella. Elitens verksamhetsområden fick nya dimesioner samtidigt som sämhället polariserades.

3. Vänsterns frammarsch ledde till att den utomparlamentariska versksamheten många anhängare. Den traditionella student as such -ideologin ersattes med allmänndemokraternas student as citizen -linjen. Den akademiska politiken präglades efter 1968 av en medveten kamp, vars ändamål var att göra universitetsärenden till allmännpolitiska angelägenheter.

Den i början mycket splittrade akademiska vänstern organiserade sig under åren 1969-1970. Bland de starka och synliga statsvetarna behandlades univeristets ändrade roll, förvaltingreform och organisation på ett nytt sätt, som sedan snabbt spred sig till hela universitetet som en demokrati- och ockupationsrörelse. Studenterna närmade sig arbetarrörelsen och de första marxistiska arbetrgrupperna bildades. Kampen om makten på institutionerna ledde till kollisoner. Under våren 1970 organiserade statsvetarna den första studentstrejken på Helsingfors universitet. Då fick kritiken mot vetenskapen och en nytt universitetsteori luft under vingarna.

Till skillnad från den internationella utvecklingen var kommunisternas roll i studentradikalismens tidiga år svag i Finland. Den nationella utvecklingen, dvs. folkfrontens förlust och högerns seger i rikspolitiken skärpte dock studentradikalismen under våren 1970. Det socialdemokratiska partiet, som ännu i samband med Studenthusets ockupation varit stark, splittrades och förlorade sitt grepp om den radikala ungdomen. Samtidigt öppnade både Finlands Kommunistiska Parti (FKP) och folkdemokraterna sina dörrar för studenterna. Den stalinistiska minoritetsfalangen (eller taistoiterna enligt deras ledare Taisto Sinisalo) inom kommunisterna såg sin chans när unga radikaler sökte ett politiskt hem våren 1970. Att fästa studentradikalerna vid Finlands kommunistparti var en lång prosess, under vilken det uppstod olika planer på direkt, spontan och organiserad aktionverksamhet.

Splittringen inom universitetet under 1969-70 bestod av tre faser. Först uppstod självständiga cellorganismer på olika fakulteter och i ämnesföreningarna. Under våren 1970 grundades den oparlamentariska strejkkommittén för att refomera universitetsförvaltningen. Sedan började marxistiska arbetsgrupper och vetenskapspolitiska sammanslutningar sin verksamhet. Efter studentstrejken förvandlades den i början anspråkslösa radikala vänstern till en antiautoritär, militant och anti-imperialistisk studentrörelse. Denna rörelse behövde en tillräckligt stark kamporganisation, där ideologi och verksamhet kunde förenas. Den viktigaste socialistiska kadern blev nu ASS, Akademiska Socialistiska Samfundet. Strejkstudenterna infiltrerades i ASS under våren 1970. Detta samfund, där maoisterna fick vika undan, formades till stark kamporganisation.

1968-s drömmar förverkligades egentligen först på 1970-talet. Decenniet präglades av en stark konfliktanda och vilja att lösgöra sig från den nationella traditionen. Den proletära riktningen och individualismen påverkade samhället på alla nivåer, inom politiken och kulturlivet. En kraftig polarisering skedde. Ytterlighetsriktningar dominerade samhällsarenan. Under dessa år ansågs det Finland hade fått sin självständighet 1917 av Lenin. Lenin-myten framhävdes på ett sätt, som avsevärt minskade betydelsen av de egna nationella stormännen Mannerheim, Ryti, Runeberg, Topelius etc. Om kulturhistorien hade varit betydelsefullt år 1948, blev den politisk historien identitetsgivande efter 1968. När samhällets alla nivåer var i rörelse, förutsattes en kritisk granskning av närhistoriens "vita fläckar", i synnerhet sådana, som gällde självständigheten, året 1918, Vinter- och Fortsättningskriget samt den borgerliga tolkningen av dessa lieux de mémoire.

Saldot efter år 1968 var negativt. Den snabba sturkturomvandlingen, en minskad känsla av kontinuitet och kalla krigets tillspetsning marginaliserade den traditionella akademiska kulturidentiteten. Det finska samhället övergick snabbt till pluralismens tidevarv. 1960-talet/1968 lyckades bäst att framkalla en kulturrevolition: rationalitet, modernism och effektivitetstänkande förenades med amerikansk kommersialism, musik- och språkinflytande samt med ökade krva på “frihet” och informellt beteende kom att lämna hållbara spår i finländsk kultur.

Universitetet och 1968?

Universitets ställning påverkades kännbart av denna politiska utveckling. Högeskolepolitiken blev ett centralt redskap in den nationalle moderniseringsprocessen.

1. Decentraliseringen av högskolor blev ett vikitgt politiskt redskap, som även hade ett kulturellt innehåll – det gällde att grunda motpol till det alltför starka H-fors universitet
• de nya högskolorna och univ följde dock i allt väsentligt H-fors U:s spår
• landsomafattande högskoleväsende – ej hänsyn till lokala egenskaper

2. En centralistis tendens i högskolepolitiken – Undervisningsministeriets nya makt
a. Statens nya roll och universitetspolitiska planeringssystem skapas
b. Utvecklinglagen för högskolorna väckte stor optimism 1966
c. Offentliga sektorn ökade satsningar på högskoleväsendet
d. Planering – styrning till UM

3. Universitetenas förvaltningsfråga – allmänna demokratiseringsprinciper
a. Högskolorna skulle ledas av fullmäktige, med rep. från alla grupper: en man –en röst -principen
b. Kunde förverkligas i de regionala universiteten genast
c. I H-fors först 1990

4. Den nya nationella, centralistiska vetenskapspolitiken – Hors univ förlorade sin maktposition
a. Grundandet av Finlands Akademi

5. Universitas – Idén försvann (lärare, tjänstemän, studenter)
a. Studenter – professorer ej mera på samma sida
b. Akademiska fackföreningar av typ Rektorernas råd - Professorförbundet – Forskarförbundet osv.
c. Kritik mot nationerna – studentkårer – kåroblikatoriet

6. Examensreform – gjorde univ som skolor
a. FYTT-reform

Den återfunna traditionen?

Festen 1990
H-fors som kulturens och vetenskapens stad 2000
Tredje uppgiften in univ lagarna 2004
Krav på autonomi 2005
Toppuniversitet 2006

---