PUHEET
Puhe 14.2.2006
takaisin pääsivulle


Mannerheim på expedition i Central-Asien 1906-1908

Travellers Club, årsfest 14 II 2006
Stockholm
Prof. Laura Kolbe

År 1904 deltog Mannerheim som frivillig i det rysk-japanska kriget vid den avlägsna fronten i Manchuriet. Kriget var en katastrof för den kejserliga armen, men en seger för Japan samt för Stora-Britannien som hade stött japanerna. Mannerheim, dock efter kriget befodrad till överste och utmärkt för sin tapperhet, skrev till sin broder Johan sedermera bostatt i Sverige, på Grensholms herrgård, att hans egen framtid vid denna stund ohc bl.a. på grund av ett havererat äktenskap var honom fullständig likgiltig. Att fortsätta i gamla spår verkade inte lockande med det fanns ej heller många alternativ att börja någonting helt nytt. Redan under krigets slutskede i hösten 1905 planerade Mannerheim en ritt genom Mongolien. De alarmerande nyheterna från Finland – storstrejken och revolutions rörelse hade spridit sig till Helsingfors – förde Mannerheim till Helsingfors. Under denna permission blev han överraskande kallad till generalstaben i St. Petersburg, av general Palitsyn.

Frankrike och Ryssland stod närä varandra vid det här skedet. Den franska vetenskapsmannen Paul Pelliot hade bett om tillstånd att göra en upptäcktsresa från Ryssland till Kina. Resans längd var planerad till två år och Pelliots expedition skulle rida genom Östturkestan, Gansu och de östra provinserna ändå till Peking. Målet var preliminärt vetenskapligt: arkeologiskt men också geografiskt, etnografiskt, språkligt, historiskt och naturhistoriskt. Den ryska huvudstaben hade en lång tradition av militär underrättelseverksamhet i de kinesiska gränstrakter, och efter det mot Japan förlorade kriget var de nu aktuellt med en noggrannare rapport om läget i områderna. Det gällde att bevaka intressen i Central-Asien, ett område med gamla ryska inressen. Det andra området med intressen för Ryssland var den brittiska Indien. Redan under seklen hade ryssar och britter kämpat om dominas vid områden i Pamir, Charakorum och Afganistan. Det ryska imperiet hade expanderat sig till denna rikting, och vid sekelskiftet ansågs det vara sannoligt att det kinesiska Turkestan skulle snart bli ryskt.

I västra Kina omorganiserades armén enligt japansk modell, så att området skulle kunna koloniseras av kineser och sammanfogas med det egentliga Kina. Också Englands intressen bevakades aktivt på området, och Dalai lama hade fått fly undan de engelska ockupanterna till Östra Turkestan. Med tillstånd av utrikesministeriet och försvarsministern beslöts att använda sig av Pelliots expedition och att få franska regeringens tillstånd att skicka med som "civil" en rysk officer. Han skulle utrustas med redskap lämpade för etnologi och naturvetenskap. Vid sidan av forskning skulle expeditionen rapportera om militära reformer och politiska stämningar i Kinas västliga och nordliga gränstrakter, om arméns och administrationens reformer samt det allmänna militärpolitiska läget och om marschrutterna från Ryssland till Lanzhou och Peking.

General Palitsyn valde överste Gustaf Mannerheim som Rysslands representant till expeditionen. Som orsak angavs att han kände väl Kina, att Pelliot kände honom, att han kunde flera språk, var finskfödd (och kunde alltså använda finskt och inte ryskt pass) och motsvarade helt de fordringar, som i detta sammanhang kunde uppstå. Resan bestämdes slutligen i mars 1906. Mannerheim fick för sin kommendering två års lön i förskott, resekostnaderna från S:t Petersburg till Peking och retur, utrustningspengar samt som lönetillägg 15.000 franc i året. Den finska översten måste därtill samla in resepengar från Finland för etnologiska och arkeologiska forskningar.

Pelliot samtyckte gärna till att en officer från ryska armén slöt sig till expeditionen, men skulle ifrågavarande officer underställas honom gällande alla frågor om rutter och administration.
Mannerheim reste med fransmännen från Tashkent till Kashgar, från juli till oktober 1906. Till expeditionen hörde också kolonialarméns sanitärmajor Louis Vaillant samt fotograf Charles Nouette. Till karavanen togs lokalt folk från Turkestan. Pelliots och Mannerheims förhållande spändes till bristningsgränsen på grund av de förhandsvillkor som rörde ekonomin och ledningen. Enligt Mannerheim var Pelliot snål och till det yttersta mån om sin värdighet som expeditionens ledare. Mannerheim underhandlade sig fri från situationen som underlydande och bildade efter ankomsten till den kinesiska sidan, en egen expedition. Trots planerna träffade Mannerheim inte under två år Pelliots expedition.

Fråm sommar till sommar åren 1906-1908 avverkade Mannerheim tillsammans med några kosacker från Ural, ett antal bättre och sämre kockar samt en kinesisk tolk sammanlagt omkring 14 000 km genom sju provinser. När Mannerheim anlände till Öst-Turkestan sommaren 1906 pågick ännu förhandlingarna mellan Ryssland och Stor-Britannien. Ett år senare kom man till avtal gällande förhållanderna i Asien och rivaliteterna mellan länderna upphörde. Ryssland hade makt över Central-Asien, Afganistan bleb brittisk och tyskarna skulle man hålla borta. Under resan bekantade sig Mannerheim, enligt sitt uppdrag, med Kinas militära situation, förde hela tiden dagbok, fotograferade och ritade kartskisser. Han var även väl medveten om att de fortida ruinstäderna i Centralasien, lägs Sidenvägens bägge huvudgrenar, var förmål för ett stort arkeologiskt intresse. Rollen som forskningsresande föreföll därmed självklar. Finsk-ugriska Sällskapet och delegationen för de Antellska samlingarna i Helsingfors gav Mannerheim arkelogiska och etnografiska insamlingsuppgifter.

Myndigheterna gav mycket frikostigt uppgifter åt honom. För att vänja sig red han först sydost från Kashgar till den berönda Khotan, med resultatet av den mödosamma färden blev ganska magert. Då han återvände, tillbringade han julen hos svenska missionärer i Yarkand, i synnerhet hos missionsläkare Gustav Raquettes familj. Han vilade, studerade kinesiska och planerade det egentliga huvusexpeditionen under sommaren 1907 längs Sidenvägens norra gren, men också längs tidigare okända rutter till torguter och kirgiser i Thian Shan och andra minoritetsfolk. Resan gick även genom buddhistiska bosättningsområden. Mannerheim kunde få hjälp och logi hos de västerländska legationerna och i hans visum står det uttrycklingen att Mannerheim var finländare, dock rysk underståte. Språket och religionen som var samma som hos svenska missionärer och nära kontakter med dem mildrade något ryktena om att han skulle vara rysk officer. I Yarkant inkvarterades han I Kuldzha utförde han grävningar tillsammans med ryska konsulatets sekreterare Djakov.

Under resans gång skffade Mannerheim sin undertättelseinformation genom diskussioner med lokala militärä och administrativa påverkare och genom eget igattagandet. Hösten 1908 skrev Mannerheim under en månads tid rent sina anteckingar på ryska ambassaden i Peking, och efter det han återvänt skrev han en utförlig rapport om sin resa och fick presentera den för kejsaren. Grundtanken var att inta Siankiangs och Gansuns provinser och att dela Kina på hälften. Rapporten trycktes 1909 för att användas av den ryska armén. Mannerheim samlade in under sin resa genom Asien från Kashgar till Peking vidsträckt vetenskapligt forskningsmaterial, och vetenskapen förblev alltså inte endast en täckmantel.

Mannerheims resedagbok ger omafattnde information om expeditionens upplevelser och provningar. Läsaren får följa med

  • längs den brännande utkanten av den väldiga sandöknen i Taklamakan
  • bestiga trappsteg som huggits i is, tillsammans med hästar och tungt lastade kinesiska karavanmän
  • kättra upp till stromiga, susande raviner i höga bergpass
  • slingra sig längs smala och hala bergstigar längs kanten av lodräta avgrunder
  • beundra det stjänklara månskenet på alpängarna i Tian Shan
  • och rygga tillbaka för grinande benrangel på bägge sidor av vägen

I granisonstäder stannde Mannerheim alltid länge för att få reda på allt nörvändigt: stadsplanen och befästningsanläggningarna, manskapets kvalitet och kvantitet, beväpning och ammunition, uniformer och proviantering, utbildning, manövrer och reformernas skede samt information om strategiska komminikationer och svåra hinder vid en eventuell rysk framryckning.

Även under resans lopp försökte Mannerheim tidvis leva upp enligt de sociala normer som var honom bekannta. Under sin egen expedition kunde han utnyttja varje tillfälle till jakt både för sportens och den enformiga proviantens skull. Ensam eller tillsammans med erfahrna kalmuckjägare sköt han skugsduvor, änder och fasaner och fällde gaseller, berggetter, antiloper och harar. Många av jakttrofeer från resan finns i Mannerheim-muset i Helsingfors. Han umgicks med lokala soldatkommendörer och höga mandariner. Han blev inbjuden till vicekonungen i Lanzchou och träffade dessutom under sommaren 1908 som tredje västerlänning, Tibets andlige ledare, den 13. Dalai-laman. Text:

I allmänhet klarade sig Mannerheim bra resan. Förseningar skedde samt vilseritt. Resesjukdomad förekom, ej dock ingenting allvarligt. I Kina råkade han ut för stenkastande ilskna pilgrimer på tibetklosterets gård i Labrag. Situationen lugnade sig först han skjöt ett varningsskott i marken. Han och hela manskapet blev svårt angripna av frossa vid trakten av Lanzhou och en gång måste han sova i en spätelsk säng. Man kan iakttaga att Mannerheim var en stor estetiker. I hans omfattande resedagbok finns omfattande och poetiska beskrivningar av hans beundran över magnifika utsikter och fina landskap. Även i sina officiella rapporter målar han upp vackra vyer.

Militärunderrättelseverksamhet var förknippad med betydande risker: trots sin hjälpsamhet var kinesarna misstänksamma. Mannerheim fick ständingt akta sig japanerna och brittiska agenter med Indien som bas. Trots detta lyckades Mannerheim på sin långa färd berömligt genomföra både sina militära och vetenskapliga uppdrag. Från Manchurien hade han redan fårr erfarenhet av Asien. Som uthållig ryttare var han i sin egen klass – t.o.m kosackerna, som ansågas vara mycket sega, hamnade i skuggan. I slutskede av sin resa besökte Mannerheim även det inre Mongolien, dit de följande finländska forskare anlände först 80 år senare.

Mannerheim lämnade till generalstaben ett omfattande raport med flera bilagor. Dessa bilagor gav svaret till de centrala frågor som var utgångspunkten till resan. I materialet ingick bl.a. en noggarn reserutt, stadsplaner från 17 städer, noggranna beskrivningar av gräns-och bergområden och flodmynningar, varierande statistisk, geografisk och historisk material, information om centrala vägar som förenade de viktigaste ställerna under resan. Allt material skulle ha kommit till nytta ifall genast efter resan ett krig skulle ha brutit ut mellan Ryssland och Kina. De snabba världpolitiska händelserna påverkade nog så att strategiska planer snabbt blev gammalmodiga. Bilagor som här beskrevs har ej hittats i det ryska krigsarkivet.

Det vetenskapliga fätarbetet – insamlandet av etnografisk och arkelogisk material - faschinerade Mannerheim så mycket att han ägnade sig åt många besvärliga dokumenteringsuppgifter. Under sin resa tog Mannerheim ca 1.300 fotografier av livet bland Kinas folk, bl.a. etnologiska fotografier av åtta folkslag. Han gjorde också antropometriska mätningar. Mannerheims brev till Finsk-Ugriska Sällskapets prefekt, senator Otto Donner, utgör ävet ett faschinerande material. Han tog med sig resans vetenskapliga resultat till Finland. Särskild intresserad var han av det utstötta tiggarfolket abdallerna, små bergstammar som shiksuer och pakhpuer och judarna i Kaifeng. På grund av en dålig och nyckfull tolk måste Mannerheim lära sig praktisk kinesiska: i anteckningboken samlade han c. 1200 ord och uttryck. År 1911 publicerades hans anteckningar och ordlistor om de sk. gula uigurerna. Denna forskning av ett intellegent och lekfullt folk blev banbrytande, och Mannerheim blev i synnrhet tagen av den mongolsiktalande grenen. Bland de 1 300 bilder som Mannerheim tog under denna resa finns c. 300 fotografier som berättar om livet och livsmiljön bland dessa folk.

En stor del av hans samlade, närmare 1200 sartiska, kirgisiska, gul-uiguriska, tibetanska och kinesiska föremål fråm expeditionen, finns som en egen samling på Nationalmuseet i Helsingfors.
Det finsk-ugriska sällskapet har en samling av gamla manuskript som han hämtat och hans dagboksanteckingar från resan. Det värdefullaste bytet bestod av rester av gamla handskrifter. Största delen av dem var kinesiska buddhistiska traktat och kommentare till dem. En del var tidigare helt okända. Den äldsta är daterad från år 591 e.Kr. På 1930-talet beslöt Mannerheim, på Finsk-Ugriska Sällskapets önskan, publicera sin resedagbok. Kaarlo Hildén redigerade arbetet, och det publicerades år 1940 på finska (Emerik Olsonis översättning med titeln Matka Aasian halki, på svenska hette boken Resan genom Asien) och kom ut även på engelska.

Vad hände efter resan? Efter operationerna på de manchuriska slagfälten och strapatserna över centralasiatiska bergskjedor blem Mannerheim befodrad till kommendör för ett ulanregemente i den polska staden Novominsk. Han acklimatiserade väl i det polska samhället och befodrades 1911 till generalmojor i samband av att han utnämdes till kommendör för kejsare Nikolaj den II.s Livgardets Ulanregemente i Warszawa. Under första världskriget deltog Mannerheim som brigadchef i fornt sammandrabbningara i Ostpreussen. Den ryska revolutionen påverkade krigsforlusterna och under hösten 1917 den 50-årige generallöjtnant Mannerheim överfördes till reserven och han återvände till Finland. Hans militära kompetens kom till sin rätt i den kaotiska situationen Finland var i.

Sedermera har Mannerheims karriär i Finland varit enastående. Han blev överbefählhavare för den lagliga regeringens trupper under inbördeskriget, våren 1918. I december 1918 kallades han till riksföresåndare och i denna egenskap underteckande han i juli 1919 Finlands regeringform. Mellan världskrigen innehade Mannerheim ingen verkställande makt, men han bibehöll ett stort inflytande som rådgivare och grå eminens. Han ägnade mycket tid för den humanitära verksamheten i Finlands Röda Kors samt i General Mannerheims barsnskyddsförbud som han grundat. Mannerheim övertog 1931 befattningen som ordförande för försvarsrådet. Två år senare befodrades han till fältmarskalk. När vinterkriget utbröt i november 1939 utnämdes Mannerheim till överbefählhavare. Under hans befäl avvärjade finland ensamt Sovejtunionens invaderingsförsök under 1939-1940 samt senare 1941-1945. Ett separat vapenstillestånd med Sovjetunionen var Mannerheims tjänst. Han erhöll 1942 hedertitels Marskalk av Finland och blev vald i augusti 1944 till Finlands president för att lotsa landet ur kriget. Han avled i Lausanne 1951, hemfördes under landssorg till Finland och begravdes med fulla hedersbetygelser på Sanudds begravningsplats i Helsingfors.

Takaisin ylös