Helsingfors som storstad – hot eller hopp?
Uppståndelsen kring Helsingfors fullmäktigemötet den 21 juni har varit stor. Helsingfors gick då vidare med planerna på att ta över 5 000 hektar av grannkommunen Sibbos mark. HBL:s reaktion har varit överraskande negativ. Motsvarar tidningens ärevördige namn Hufvudstadsbladet mera verkligheten? Positivt skrivande om Helsingfors har ofta fått ge efter när sympatierna för det s.k. övriga Svenskfinland har varit starkare.
SFP-gruppen i huvudstadens fullmäktige visade samma märkliga agerande. Gruppen som dock borde representera helsingforsarna ställde sig enhälligt negativt till införlivningsplaner. De svenska politikerna visade en stor förståelse för grannkommunens behov. I denna knutpatriotiska anda kunde man inte höra några positiva framtidsvisioner om den egna hemstaden.
De största svenska intressebevakarna tycks inte ha någon förståelse för huvudstadens behov. Vad har hänt med den fina urbana traditionen som stadens svenskspråkiga länge försvarade? SFP hör till de äldsta fullmäktigegrupperna i Helsingfors. Långt har man kommit från de tiderna då framsynta svenskspråkiga politiker var starka urbana visionärer. Helsingfors stads markanskaffningar på 1930-talet och den stora inkorporeringen år 1946 skulle inte ha varit möjliga utan ledande kommunalpolitikernas (á la Erik von Frenckell) förståelse för storstadsutvecklingens behov.
Sextio år senare, d.v.s. i dag kommer statsrådets stöd igen vara avgörande. Trots att en folkrörelse uppstod på de dåvarande självständiga kommunerna (Brändö, Hoplax, Haga, Åggelby) trädde inkorporeringen i kraft. Argumenten var samma som i dag. Det påstods att Helsingfors inte kunde ha någon som helst ”i sak påvisbar nytta” av inkorporeringen. Så har dock varit fallet. Efter 1946 kunde den egentliga metropolutvecklingen börja. Helsingfors växte till en storstad i nordisk skala, en stad som många av oss är stolta över.
Hur skiljer sig situationer mellan 1946 och 2006? En förhärskande trend inom modern samhällsutveckling har varit att städerna växer. Överallt i världen har globalismen gynnat huvudstäderna. Metropolområdena har haft framgång och ingen förändring tycka vara på kommande. Nationalstaternas Europa har fått en medtävlare i regionernas Europa. Storregionerna har ersatt stormakterna. De ansvarar nyförtiden för stabilitet och samhällsfred. Denna regionalism skapar nya hierarkier inom staten men även över statsgränser.
Den globala ekonomin styr de nya regionerna men deras identiteter är kulturella. I Finland har områdena kring storstäder fortsatt att växa. Redan över hälften av vår befolkning bor vid de åtta största stadsregioner (över 100 000 invånare). Städerna både tävlar och samarbetar med varandra på ett nytt sätt. I denna situation kommer den nationella utvecklingen vara städernas villkor. Det finns ingen återgång till det gamla. För sådana som vill bo i lantlig miljö finns det gott om möjligheter. Helsingfors är en europeisk huvudstad. Huvudstadsregionens framtid kommer att vara urban.